Okej, jag är 16 åriga Alice. Mitt liv är inte det bästa. Jag får ofta höra att jag är snygg men ändå så är jag praktiskt taget osynlig i skolan, förutom för de som slår mig. Jag har varit mobbad sedan början. Det ville aldrig sluta. Det värsta var när en kille våldtog mig och sen hotade med att döda mig om jag berättade för någon. Jag önskar ofta att mamma var här, men min mamma dog när jag var sex år och min pappa har jag aldrig träffat. Jag har bott hos Ida och Fredrik i nästan 10 år nu. Men då socialen har hittat en man som visat sig vara min pappa så ska jag flytta. Jag vet inget om honom bara att han bor i Atlanta och att vi har samma efternamn, Braun. Jag vet inte ens förnamn, så det är spänt. Jag ska flyga dit ensam och sen ska han och hans fru hämta upp mig.
Kapitel 1-Alice, you have a message.
Jag blinkade till några gånger innan jag förstod att jag var vaken. Jag slog av alarmet och satte mig upp. Fan, klockan var tjugo i 8. Jag sprang till garderoben och tog fram kläder. Sen satte jag upp håret i en tofs. Jag sprang förbi köket och tog en nutrilett. Jag hade börjat dricka dem. De hjälpte i skolan då jag inte alltid hade tid att äta. Jag tog på mig mina skor och hämtade min väska. Men precis innan jag skulle gå ut genom dörren så stannade Ida mig.
Alice, du är ledig idag. Kommer du ihåg? Skrattade hon och drog in mig i huset.
Oj just det ja. Då kan jag ju sova lite till. Sa jag och började ta av mig skorna.
Äh du är uppe. Du kan ju hitta på något. Du ska åka imorgon med flyget som går klockan 5 på morgonen, det kan ju vara ganska bra att packa? Jag kan hjälpa dig. Sa hon och log. Ida hade alltid varit snäll. Vi har sällan konflikter, fast det har ju inte jag och Fredrik heller.
Okej då. Sa jag motsträvigt och vi gick upp till mitt rum.
Hur vill du att jag packar kläderna? Sa Ida och började ta fram en väska.
Tröjor och klänningar i en, byxor och kjolar i en och skor i en. Var försiktig med Jeffrey Campbell skorna som ni gav mig i höstas. Sa jag och började plocka ihop smink och smycken.
Okej. Log hon. Jag tog min lilla väska och började lägga ner smink.
Hur tror du att min pappa ser ut? Frågade jag med en suck.
Jag vet inte, jag minns bara hur din mamma såg ut. Sa hon och smålog. Ida och min mamma hade känt varandra sen gymnasiet. Ida sa ofta att jag var lik mamma, att jag hade hennes bruna ögon, hennes långa fina hår och hennes leende. ”det blir nog bra” Sa Idas leende när hon kollade på mig.
Jag stoppade ner mitt smink och mina smycken. Det låg skyddat i en handduk, för man vet aldrig hur det blir under flygresor. När vi plockat ihop allt så la jag mig på sängen med min iPod. Ida skulle göra lunch så jag tog tiden att vila. Jag startade Never Say Never-Justin Bieber. Den hade gett mig hopp om att det blir bättre. Jag var inget galet fan av Justin Bieber, hade inte Bieber fever. Jag gick in på twitter och tweetade ”Let’s go Atlanta, I’m moving. Lolz”. Jag blev väldigt förvånad när det stod att Justin Bieber följer mig. Alltså varför skulle han följa någon som han inte har någon aning om vem det är?
Alice, det är mat. Ropade Ida. Jag sprang ner och satte mig. Hon hade wokat grönsaker och lagt i kyckling och nudlar. Hon la upp lite på min tallrik.
Tack så mycket. Sa jag och log.
Varsågod. Sa hon vänligt och satte sig mittemot.
När vi ätit klart så stoppade jag in i diskmaskinen medan Ida stoppade in maten som var över i kylen.
När kommer Fredrik hem? Sa jag och ställde ner ett glas.
Vid fyra, hurså? Svarade hon.
Vi kanske kan åka till gröna lund, hade varit roligt eftersom att det är sista gången som vi har chansen. Skrattade jag.
Jo det kan vi nog. Sa hon och ställde ner en kastrull i diskmaskinen.
Jag startade den och gick sen upp till mitt rum. Det var tomt, min säng och väckarklocka stod kvar. Resten var i väskor eller bortskänkta. Jag hade sparat mina samlar objekt, men skänkt alla gosedjur. Jag satte mig vid min laptop och öppnade facebook, ett nytt meddelande.
Ha det så bra i Atlanta, kram mormor och morfar. Jag log och stängde ner datorn. Jag var rastlös. Fina, min bästa vän var i Västerås. Jag skulle inte få chansen att säga hej då till henne. Jag gick ner till Ida som satt vid tv:n och kollade på något program. Jag la mig med huvudet i hennes knä.
Jag kommer sakna dig. Sa jag och kände hur klumpen i magen växte.
Jag kommer sakna dig också, men vi får hålla kontakten, via facebook och msn. Svarade hon och klappade mig på pannan.
Vid tre-halv fyra tiden så kom Fredrik hem, vi åkte direkt till gröna lund. Jag och Fredrik brukade tävla om vem som vågar hålla ögonen öppna längst under insane. Denna gången vann jag, jag höll ögonen öppna under hela. Det var typ första gången. Men den började bli mesig. Förloraren fick bjuda på burgare. Brukade vi säga. Men det var alltid han eller Ida som köpte. Vid elva tiden så tog vi tunnelbanan hem. Den stannade bara en liten bit från huset, det tog ungefär 10 minuter att gå.
Jag borstade tänderna och tvättade bort sminket som jag kletat på innan vi åkte. När jag kom in i mitt rum så kunde jag inte slappna av, så jag tog upp min dator och startade. Jag satt typ och läste olika bloggar. Klockan blev två innan jag var klar. Jag hade uppdaterat alla sidor jag visste. Jag gick in i duschen och duschade. Det kändes ganska skönt. Sen tog jag på mig. Ida och Fredrik kom in till mitt rum och skulle väcka mig, men haha jag var redan vaken.
Första kapitlet, vad tycks?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar